Bakgrundshistorien bakom vandringsleden

HISTORIEN BAKOM NASALEDEN
Hösten 1634 hittades silvermalm på Nasafjället uppe vid gränsen mot Norge. Under pågående storkrig i Tyskland var Sveriges kassakista vid denna tid ovanligt tom och varje möjlighet till påfyllning togs till vara.

Att gruvor kunde ge mycket visste man från exempelvis stora Kopparberget och Sala silvergruva. Regeringen satte in stora resurser och upptäckten utlöste en febril och imponerande aktivitet.

Trots ovanligt svåra missväxtår 1634 och 1635 i Västerbotten påbörjades brytningen i silvergruvan redan 1635 och före vintern samma år var en hytta under tak i Silbojokk vid Sädvajaur.

Vägen till Nasafjäll var bortemot 40 ödemarksmil lång från kusten. Den första använda vägstigen utgick från Piteå, men snart fann man terrängen där mycket svår och en väg från Skellefteå skulle bli mycket bättre.

År 1642 började den nya vägen byggas och 1646 utfärdar drottning Kristina förmånliga privilegier för dem som ville bosätta sig efter den nya vägen, samtidigt förbjöds trafik på andra vägar till Nasafjäll.

1700-talsvägen från Skellefteå mot Nasafjäll kallades Bruksvägen. Det fanns både en sommarled och en vinterled. Vid ett ting i Arvidsjaur 1772 anmäldes att en väg utsynats från Avaviken till landsförsamlingens kyrka i Skellefteå.

Vid Betsjaure och Baktsjaure beskrevs de goda möjligheterna att anlägga nybyggen, vilket bör tyda på att sådana var önskvärda för att hålla vägen öppen för trafik.

Under HISTORISK LÄNKAR hittar du siter som närmare beskriver historien om silvergruvan i Nasafjäll.